När sorgen förvandlas till ilska – och varför det är helt normalt

Jag minns hur förvirrad jag kände mig när min mormor gick bort för några år sedan. Jag hade väntat mig tårarna, den tunga känslan i bröstet, de stilla kvällarna med fotoalbum och minnen. Det kom allt det där. Men det kom också något annat – något som jag inte alls var beredd på. En het, brännande ilska som dök upp ur ingenstans och som jag inte visste vad jag skulle göra med.

Jag blev arg på sjukhuset som inte ringde i tid. Arg på min morbror som inte kom på begravningen. Arg på vädret som var soligt och vackert den dagen vi begravde henne, som om världen inte förstod att något oersättligt hade gått förlorat. Och så, en kväll när jag satt ensam i köket, insåg jag att jag var arg på henne också – på mormor – för att hon hade lämnat mig. Det skämdes jag så djupt för att jag knappt vågade tänka tanken.

Ilskan som ingen pratar om

Vi pratar gärna om sorgen som tårar och tomhet. Vi förstår att det gör ont, att man saknar, att man gråter. Men ilskan – den håller vi ofta tyst om. Den känns fel. Den känns skamlig. Hur kan man vara arg på någon man älskar? Hur kan man vara arg på läkarna som faktiskt försökte? Hur kan man vara arg på Gud, på ödet, på livet självt?

Men det är precis vad ilska i sorgen handlar om. Det är inte ett tecken på att du är en dålig människa. Det är ett tecken på att du älskade djupt, och att förlusten är verklig och orättvis. Ilskan är sörjandets sätt att protestera mot det oacceptabla.

Elisabeth Kübler-Ross, som ägnade sitt liv åt att förstå hur människor hanterar förlust, beskrev ilskan som en naturlig del av sorgeprocessen. Inte för att vi måste gå igenom den i en viss ordning eller på ett visst sätt – sorgen är aldrig så enkel och linjär – men för att ilskan är en av de mest mänskliga reaktionerna vi kan ha inför något vi inte kan kontrollera eller förstå.

Vart riktar sig ilskan?

Det märkliga med ilska i sorgen är att den sällan har ett tydligt mål. Den studsar runt och landar på de mest oväntade ställen. Kanske är du arg på dig själv för att du inte ringde tillräckligt ofta, inte sa det du borde ha sagt, inte var där i slutet. Kanske är du arg på den som dog – för att de rökte, för att de inte tog hand om sig, för att de lämnade dig ensam med allt det här.

Kanske är du arg på vänner som verkar ha gått vidare, som skrattar och lever sina liv som om ingenting hänt. Kanske är du arg på dig själv för att du ibland också skrattar, och sedan känner skuld för det. Ilskan i sorgen är komplex och förvirrande, och den kan byta riktning från dag till dag, från timme till timme.

Min vän Karin berättade en gång att hon efter sin pappas bortgång kände en våldsam ilska varje gång hon såg äldre män på gatan som promenerade med sina döttrar. Det var inte logiskt, det visste hon. Men sorgen är inte logisk. Den är mänsklig.

Att ge ilskan utrymme utan att låta den ta över

Det finns en viktig skillnad mellan att erkänna sin ilska och att låta den styra dig. Att trycka ner den, låtsas att den inte finns, är sällan en bra idé – den brukar hitta andra vägar ut, ofta på sätt vi inte vill. Men att låta ilskan flöda fritt utan att reflektera över den kan också bli destruktivt.

Det som hjälpte mig var att faktiskt sätta ord på ilskan. Inte nödvändigtvis till andra – det kan vara svårt att förklara för någon som inte förstår – men för mig själv. Jag skrev i en dagbok. Jag skrev saker jag aldrig skulle säga högt, saker som kändes skamliga och konstiga och orättvisa. Och något hände när jag såg dem på papper. De förlorade lite av sin kraft. De blev mer begripliga.

Andra hittar hjälp i rörelse – att springa, att gå långa promenader, att arbeta med händerna. Ilskan är en energi i kroppen, och ibland behöver den ett fysiskt utlopp. Inte för att skada sig själv eller andra, utan för att ge den ett ärligt utrymme.

Att förlåta sig själv för att man är arg

Det kanske viktigaste jag lärt mig om ilska i sorgen är att den inte gör dig till en sämre människa. Den gör dig till en människa. Att vara arg på den du förlorat betyder inte att du inte älskade dem. Det betyder att du saknar dem så djupt att det gör ont på sätt du inte visste var möjliga.

Att vara arg på dig själv för saker du inte hann göra eller säga – det är sorg i förklädnad. Det är kärleken som inte fick sin fullständiga form. Och det är något du kan bära med ömhet, inte med skam.

Jag tänker ibland på det där köksbordet, den kvällen när jag insåg att jag var arg på mormor. Idag ser jag det annorlunda. Jag var arg för att jag älskade henne så mycket att hennes frånvaro kändes som ett hål i världen. Och det hålet – det är ett bevis på hur mycket hon betydde.

Du behöver inte ha det hela utrett

Om du just nu befinner dig i en period av sorg och märker att ilskan dyker upp – låt den vara. Du behöver inte förstå den fullt ut. Du behöver inte be om ursäkt för den. Du behöver inte skynda dig igenom den.

Sorgen tar den tid den tar, och ilskan är en del av den resan. Det är inte ett hinder på vägen mot att må bättre – det är en del av vägen. Och precis som med all sorg, så brukar den förändras med tiden. Inte försvinna, kanske, men mjukna. Bli mer hanterbar. Bli en del av det du bär med dig, snarare än något som bär dig.

Ta hand om dig. Och om ilskan knackar på – öppna dörren. Den har något att säga dig.